Ett hopp i tiden, till idag. Anders och jag fick till 42 spontana kilometer. Slitna som vi var efter delmålsfesten igår gick det ändå förvånansvärt lätt. Och faktiskt. Vi brydde oss inte om att passera mållinjen ens. Utan stannade ett par kaxiga meter innan. För så cool blir man. Av segling.
Barnen drog iväg på hajk på Grandiosa, med hyrcyklar, vattenflaskor, plåster och några frallor. Efter tre timmar kom Anders och jag fram till tre saker: vi måste äta lunch utan dem, vi måste segla vidare till Las Palmas redan samma dag och jag, mamman, borde jogga iväg och leta efter barna. En upptäckarjogg med viktigt mission!
PS. Jag hittade dem aldrig. Men de kom hem ordentligt. Före mig.
Som planeten Mars. Vilda västern. Sandhamn. Irland. Hawaii. Och vulkanöarnas Kanarieöarna. I en jättehärlig overklig kombo. (Lanzarote vä
Tack Daniel! Den här har varit sjukt populär. Hos oss alla! Anders har rekordet. Gör ”äpplet/bollen” på 12 sekunder.
Efter ett par dygn på öppet hav så tog crewet och reviderade
vaktschemat och (nästan) alla blev mycket nöjdare. (Undantag: kapten.)
CB och jag drog vinstlott. Soluppgångspasset aka valpasset (en gång såg vi valar vid den tiden).
Stadig på hand. Blick som få. Av eller på sin vakt, alltid vaksam.
Och segla långt. Länge.
Fler bilder från sträckan Lissabon – Kanarieöarna. För att jag måste. För att ni också ska komma hit en vacker dag.
Anders satte segel. Solnedgången kom och gick. Vi tänkte dra vidare nedåt södra Portugal, för ett stopp där, med avstämning av väder, hälsotillstånd med mera. Vi seglade på fint under kvällen/natten, längs kusten, men nådde Portugals sydspets mycket tidigare än beräknat och tvingades fatta ett snabbt beslut: kryssa in mot hamn i beckmörkret klockan 04.00 eller chansa och sätta kurs mot Kanarieöarna. Det blev det senare. Vilket vi ångrade bittert då CB vaknade upp sjösjuk, trots relativt goda förhållanden våg- och vädermässigt.
Efter en tung dag vände det tvärt, CB mådde toppen igen, och i och med det vände hela besättningens humör. Plötsligt var det helt underbart att segla! Som grädde på moset hade vi helt fantastiska dygn, i vår fullkomliga ensamhet, på en oändligt stor atlantisk ocean.
Vilken upplevelse. För mig var det som att jag tidigare nöjt mig med att äta skalet på apelsinen, men nu fick smaka själva frukten. Jag ville inte vara någon annanstans än just där. Med just dem som befann sig i samma båt som jag. Jag kände ingen stress att komma fram till målet. En känsla av att ha allt man behöver och att det gärna fick ta hur lång tid som helst att komma till det där Kanarika.
Har ni det här i Sverige? Gula jollesegel? Gulligt!
Och hungrig haj.
KATTALOSS 