Turkost vatten och vit sand, palmer, calypsotoner, en kall Banks eller ananasjuice i strandbaren. Och så rinner tårarna på oss i tid och otid. Som att vi har något läckage bakom solglasögonen som skulle behöva tätas. Folk tittar bekymrat. Behöver ni en slangklämma till den där läckan?

Kontrasternas kontraster. Drömresa i sorg.

Vi tänker på pappa/morfar/svärfar i allt vi gör här. Så på ett sätt är han mer närvarande än annars i våra tankar. (Ni andra har fått kliva åt sidan.) Men jag säger som mamma: man hade velat att han skulle få höra det. Få höra de minst hundra sakerna som vi sett och upplevt här under veckan som gått, som vi vet att han skulle tycka var särskilt roliga och intressanta.

Få veta hur mycket han betydde för oss och många andra.

Ibland funkar det att tänka att han är den där fågeln vi såg när vi fick beskedet via satellit med 500 sjömil kvar till land. Eller havssköldpaddan här, som kommer och sticker upp sitt huvud som ett periskop och glor på oss då och då, innan den dyker ner och gör vad havssköldpaddor gör. För om han är det så ser han ju vad vi gör.

Ibland funkar det inte.