april 2016 – KATTALOSS

Hur det inte var:

Det var inte alls jobbigt att inte få duscha. Det hade vi trott skulle vara en av de jobbigaste grejerna! Vi hade också trott att man åtminstone hällde minst en hink vatten över sig varje dag. Det gjorde man inte. Eftersom det var förenat med ramla-i-risk det vill säga livsfara att hämta upp den där hinken med vatten. Men som sagt, det gjorde inget. Man tvättade sig lite med en servett då och då, tog en hink kanske var tredje dag (trots livsfaran) och alla ombord var ju ändå lika skitiga. Till och med håret anpassade sig. Eller vad man ska kalla det.
Det var inte alls jobbigt att inte få röra på sig/träna/jogga/gå etc. Tvärtom! En sak som man längtade efter väldigt mycket var att få vara helt stilla. Alltså: båten krängde och svängde så mycket hela tiden att alla muskler fick arbeta dygnet runt. Ja, även när man satt eller när man låg och sov. (Helt omöjligt att ligga stilla!)
Det var inte alls jobbigt att vara så nära inpå varann hela tiden. Faktiskt! Alla ombord instämmer i detta! Märkligt men sant. Ville man vara ifred så var det bara att vända ryggen åt, och titta ut mot havet. Eller att gå och lägga sig. Om man inte styrde förstås. Vi pratade såklart en hel del, verkligen om ditt och datt. Men vi var också mycket tysta.
Maten var inte så tråkig som vi hade tänkt att den skulle vara. Var det något man hängde upp dagen på så var det att längta till nästa måltid. Efter första veckan, när den färska frukten och grönsakerna var slut så saknade vi naturligtvis det. Att bita i ett friskt äpple och såna grejer fantiserade vi om. Men annars inga problem! Trevliga måltider var det verkligen. Just det, ok. Vissa blev lite trötta på gröt mot slutet, så var det ju förstås.
Havet var inte så stort som vi hade trott. Har ni tänkt på att horisonten är förvånansvärt nära? Och stjärnhimlen sen!? Som ett täcke. Visst att det var långt, men det kändes faktiskt inte så stort.
Det var inte så läskigt som vi hade trott. I alla fall jag hade trott. Jag som gruvat mig och våndats i ett år över detta. När vi väl hade lämnat hamn gick vi in i ett förtrollat tillstånd. Bara gjorde. Full närvaro. Fullt fokus. Men ändå liksom varandes i en annan dimension på något svårförklarligt vis. Det var magiskt på det riktigt magiska viset. En oslagbar upplevelse att dela med sin familj. Enormt och obeskrivligt fin.

Hur det var:

Det var mycket gungigare och vobbligare än vad vi föreställt oss. Även när vi väl kom ner till passadvinden så fortsatte det att gunga mer i sidled än vad vi tänkt oss.
Det var såklart jobbigt att CB var sjösjuk de första dygnen, framför allt för honom. Som tur var mådde han lite bättre för varje dag som gick men inte förrän på sjätte dygnet blåste sjösjukan bort helt och han var piggast och minst illamående av oss alla efter det.
Det var vackert.
Det var vackert.
Grejerna höll.
Det var mycket märkligt att komma fram till land. Sorgblandat. Inte bara för vad som hänt min pappa under tiden vi seglat, utan för att man vant sig vid att inte se land. En liten del av en ville inte se land, utan bara stanna i den där förtrollade dimensionen en stund till.