Dominika. Rufft, tufft och roligt. Skönt att lämna franskt behagfulla, bekväma Martinique (även om just St. Pierre inte alls liknade övriga Martinique på det viset) och komma till det mer karibiska karibien igen.
Men det första som slog oss när vi ankrade var: doften. Den här ön är frodig som få och det luktade tungt och friskt på samma gång. Fuktigt. Fruktigt. Grönt. Regnskog och proppfulla plantager sida vid sida. Varmt. Gott.
Och ljudet. Ordet kakafoni måste ha sitt ursprung här.
Sedan kom Albert och sa hej. Albert som tog oss på flodtur. Albert som visade oss till baren i skogen med den förföriskt goda, obarmhärtigt starka Dynamite punch. Albert som tog oss på fisketur. Albert som lät oss tro att vi hjälpte till när han drog upp en king mackerell. Albert som rensade densamma, fileade, marinerade. Men som lät oss känna att det var vi som bjöd honom på middag.
Albert som outröttligt berättade för oss om ett hårt liv. Om fiske. Om öns historia. Om växter. Om maträtter från sin barndom som han beskrev så noga att det vattnades i munnen. Så noga som bara någon som varit riktigt hungrig kan beskriva mat. Vi älskar att lyssna när någon tar sig tid att berätta utanför auktoriserade-guide-manuset.
Idag har han tre vuxna barn. En fin tomt. Gott om jobb. Hoppas att vi kan ses igen en dag.
St. Pierre, Martiniques ekonomiska och kulturella huvudstad (lilla Paris! blomstrande!) fram till 1902, då vulkanen Mont Pelėe fick ett utbrott. Alla stadens 30000 invånare dog (utom en) eftersom myndigheterna hade gått ut med att röken som bolmade ur mynningen inte alls var tecken på ett förestående utbrott. Den enda överlevande, sägs det, var en fånge. Han kunde vittna om femton minuters kaos. Sedan total tystnad.
Det är ju alltid farligt att bada. Men i farleden? Under gång? Eller i skymningen vid hajarnas middagstid? Inte jag tack.
KATTALOSS 