På den tyska kattan intill vår är de tio personer. De åker i omgångar med jollen in till baren. De fotar allt de ser. (!?) De skrattar hela tiden.
Och. De har TEAMKLÄDSEL. Chockrosa linnen både på herrar och damer, unga som gamla, visserligen, men ändå. Vi kallar dem Team Pink Family. (Det heter något skitfult på tyska som jag har glömt.)
Och vi är ”team gröna av avund”.
Vi får portugalvibbar när vi blir serverade ris OCH pommes till kycklingen. Bara några blåbär och lite rödkål som saknas.
Och äntligen tillräckligt svalt för att inviga dem. Nästan. Om man står helt stilla. (Men man är så sabla glad för jeansen att man får en massa överskottsenergi och börjar hoppa och springa rusher och plötsligt är det ju jättevarmt med långa ben.)
Vissa blir snabbare klara när vi ska in till land. Chansen att även slöfockarna ska få ordning på sitt pick och pack ökar om man håller sig undan.
Äh. Jag tror att jag har tappat det. Skrivkramp fast jag lyssnar inte på kroppen utan fortsätter att skriva, trots krampen. Ja, ni ser.
I alla fall så får man ibland för sig att det kan vara roligt för er att se en rosa toabild och läsa en vitsig rubrik. Jag ber om ursäkt för det.
Jag tänkte att jag skulle bjuda på några bakom kulisserna-bilder. Samma tidpunkt och samma beach men jag har fotat åt lite olika håll. Håll som jag av olika anledningar inte brukar fota åt.
Ankringen i Friars Bay, St Martin, var inte heller så pjåkig.
Utsikt från vårt vardagsrum/sittbrunn. Vi hjärta Anguilla.
Känns som att det var igår de var sju och fyra och vi lekte prinsessor. Ja, alltså de var prinsessor och jag var deras mamma Guldia.
Att leka kurragömma med CB är att bli hittad. Han har falkblick för såna här arg-looking gröningar, hur stilla de än försöker sitta.
KATTALOSS 