Författare: Kattaloss

Båthus eller husbåt? Hur skulle du helst bo?

Vi var inte alls beredda att se någon val idag, eftersom vi seglade så nära land. Men det gjorde vi! Tydligare än någonsin. Tydligen. För, eh. Det var alltså mest Alice som såg. Och pyttelite vi.

Drinken som inte handlar så mycket om drycken som om tilltuggen.

Här, kolla! Låt oss gå på afrikansk restaurang och fira … nåt, vadsomhelst. Jaa! Kul! Deras meny är nog så långt ifrån potatisgratäng på burk och snabbnudlar som man kan komma! Whiehoo!

Eh. Ja. Just det ja.

(Det fanns även kyckling. Det tog Anders och barnen. Jag valde vegetariskt.)

En liten ö som hör till Guadeloup. Franskt igen. Bra att blanda de ballare, råare självständiga öarna, såsom Barbados, St Lucia, St Vincent och Grenadinerna, Dominika, med uppstyrt franskt då och då.

Dominika. Rufft, tufft och roligt. Skönt att lämna franskt behagfulla, bekväma Martinique (även om just St. Pierre inte alls liknade övriga Martinique på det viset) och komma till det mer karibiska karibien igen.

Men det första som slog oss när vi ankrade var: doften. Den här ön är frodig som få och det luktade tungt och friskt på samma gång. Fuktigt. Fruktigt. Grönt. Regnskog och proppfulla plantager sida vid sida. Varmt. Gott.

Och ljudet. Ordet kakafoni måste ha sitt ursprung här.

Sedan kom Albert och sa hej. Albert som tog oss på flodtur. Albert som visade oss till baren i skogen med den förföriskt goda, obarmhärtigt starka Dynamite punch. Albert som tog oss på fisketur. Albert som lät oss tro att vi hjälpte till när han drog upp en king mackerell. Albert som rensade densamma, fileade, marinerade. Men som lät oss känna att det var vi som bjöd honom på middag.

Albert som outröttligt berättade för oss om ett hårt liv. Om fiske. Om öns historia. Om växter. Om maträtter från sin barndom som han beskrev så noga att det vattnades i munnen. Så noga som bara någon som varit riktigt hungrig kan beskriva mat. Vi älskar att lyssna när någon tar sig tid att berätta utanför auktoriserade-guide-manuset.

Idag har han tre vuxna barn. En fin tomt. Gott om jobb. Hoppas att vi kan ses igen en dag.

St. Pierre, Martiniques ekonomiska och kulturella huvudstad (lilla Paris! blomstrande!) fram till 1902, då vulkanen Mont Pelėe fick ett utbrott. Alla stadens 30000 invånare dog (utom en) eftersom myndigheterna hade gått ut med att röken som bolmade ur mynningen inte alls var tecken på ett förestående utbrott. Den enda överlevande, sägs det, var en fånge. Han kunde vittna om femton minuters kaos. Sedan total tystnad.

På bilderna en teater i ruiner, fängelset i ruiner, samt vulkanen och lite annat smått och gott.

… fortsätter. Varmt. Killarna vann.

Och några pics som föll bort i tidigare inlägg, från helgens surfutflykt.