KATTALOSS

Det är så mycket som är ofotograferbart. Ni förstår det va? Hur mycket som inte hamnar här. Som hoppande rockor. Fullmånen. En galen byracka.

Eller kvällen ikväll då våra kompisar från katamaranen var med oss på stranden. Alla barn lekte i vattnet. Solen gick ned. Ljuset var mycket vackert. Mamman i familjen spelade ukulele. Jag joggade bort till Turtle och köpte med mig några kalla Carib som vi njöt av i sanden. Sådant fastnar inte på bild.

Nevis. Jag har ingen aning om varför jag tog denna bild. Ännu mindre varför jag lagt den i albumet ”att publicera på bloggen”. Ge mig 90 sekunder/minuter/timmar/dagar så kommer jag på det.

Fiskar bäst. Här Alice och CB som tyckte att vi borde ha en mahi till vårt rice and beans. (De kom hem utan. Jag kände att jag fick bjuda till lite och stekte korv.)

Nevis. Iförd dagens hatt: cowboyhatt. En favorit. Ön alltså. (Och hatten.)

Ingen försvunnen fender funnen dock. Bara bojar. Well well.

Vi är på Nevis och allt är toppen men vi har absolut inte tid att blogga för vi har träffat en långseglarkompiskatamaran med en mamma och en pappa och fem barn i åldrarna 5-15. Whoho!

Den här roliga leksaken tjänstgör ibland som klämkudde mellan båt och kaj/brygga. Idag ligger vi vid kaj. Lång historia kort: vår favoritfender/-leksak har knutit loss sig själv och försvunnit. Missing fenders! Imorgon sätter vi segel och ger oss ut på havet igen. Mot St Kitts styr vi kosan. Det är ditåt strömmar och vindar bär. Och då ska vi hitta vår fender banne mig!

Klockan är 20.00, söndag kväll. Vi sitter alla bänkade i soffan. Ingen har något särskilt för sig. Alla har tröttnat på att spela spel. Alla har tröttnat på att glo på stjärnor. Böckerna är slut. Filmerna är slut. Broderierna är inte slut men ligger ändå på vänt.

Då uppenbarar sig plötsligt Anders ”Martin Timell”. Live. Och börjar borra och greja. Bättre än på TV4. Kvällen är gjord.

Bianca unnade sig att hyra solstol häromdagen. Eller en hel trave med solstolar var det faktiskt, så att hon kom upp ordentligt och fick bra utsikt över Columbier. Vi andra satt med rumpan i sanden som vanligt, och sneglade avundsjukt på hennes glassiga läge.

Inte bara har seglingen gjort oss mindre intelligenta. Det har också blivit så som det kan bli i såna här mikrosamhällen som kämpar för överlevnad (jfr Flugornas herre) – vi är numera utstuderat taskiga. Som här, på Päronöarna, när vi sa till våra gäster att det är säkert jättebra och mysigt att snorkla på revet i skymningen, även om sikten inte är den bästa. Ja. Gör det ni så stannar vi här lite grand och fixar med något ombord så länge.