KATTALOSS

Vi har kommit tillbaka till Martinique, efter den sorgliga men vackra veckan i Stockholm. Vi har flätat håret och kastat loss från Martinique (se bilderna).

Vi har kommit till St. Lucia och där passade jag på att snorkla med min mobil i ett EJ VATTENTÄTT fodral så den är helt kaputt. Vi har kastat loss från St. Lucia.

Vi har kommit till St. Vincent och Grenadinerna och ligger nu ankrade i Bequia. (Trevlig plats!) Jag har köpt en ny mobil, den billigaste de hade. Jag kan inte ringa eller messa men instagramma och blogga, när jag har uppkoppling.

Sorg är en bojsten som sjunker till hjärtats botten och lägger sig tungt tillrätta med en dov duns.

Sorg är en boj som färggrann och glad guppar på hjärtats vågiga yta.

Hopp. Gupp. Dopp. Upp igen. (Den gungar lite jämt och samtidigt lite ryckigt.)

Sorg är en kätting och en lina som håller boj och bojsten samman.

För att du ska hålla samman.

Bojstenen, den ligger där den ligger, där i djupet. Jo visst, den nöts ner och blir till sand. Men det tar exakt 1000000 år (det finns uträkningar på sånt).

Bojen guppar outtröttlig. Outtröttlig. Dansar. Guppar. Vågar synas. Måste synas!

Kätting och lina håller. De bara gör det. De håller.

Du håller.

 

Ps. Sorg är såklart en massa andra saker också men nu blev det här liknelsen med bojstenen.

 

När vi kommer hem till Sverige igen så ska jag måla vårt radhus exakt såhär. Påminn mig om det när jag står där på Bygg-Ole och bläddrar bland ljusgrå nyanser.

Med sällskap! Dubbelt så kul. Vi hittade en slingrig skogsstig längs med havet (en massa illröda krabbor gömde sig i skogen, bisarrt!). På sina ställen var det väldigt höga stup men vi klarade att inte trilla ned för dem.

Vi gillar vind och vi gillar öar. Det känns bra (och inte svårt alls!) att tänka att du, pappa Öivind, är med här, bland karibiska Öar och I varm outtröttlig passadVIND från Afrikas kontinent.

Så. Pappa? Kom igen. Ditt namn förpliktigar.

Alltså. Vi letar! Vi söker tröst och svar. Är du här?

Tänk, bara tänk, om du till exempel är en Ö nu, då skulle ju alla vi kunna vara en ögrupp jättenära och det skulle kunna finnas fina bra broar och färjetrafik som var tät mellan dem, både fram och tillbaka! Okej?

Du skulle kunna se oss varje dag. Du skulle kunna lugna oss. Du skulle kunna se till att vi låg stilla, tryggt. Tillsammans men var för sig. Så som öar i en ögrupp gör.

Eller om du är en VIND. Då skulle vi kunna vara luftmolekylerna i och runtomkring den. Ja! Vi kunde skynda och vina och knuffas (och bråka lite grand ibland).

Du skullebhjälpa oss framåt. Du skulle se till att vi höll oss i rörelse. Bra! Sysselsatta med att fortsätta susa, så som luft i vind gör.

 

Vi seglar och vi minns dig och tänker att du vet och ser. Du läser våra bloggar inte minst! Väl? Jo då. Du är här.

Men. Vi saknar att höra dig med öronen. Läsa något du skrivit, som syns. Träffa dig sådär som man gör i verkligheten.

Och. Fast vi tänker att vi känner din närvaro så undrar vi vad du är. Var. Lilla fina pappa. Vår älskade ö i vind.

 

Myndig Alice. Föräldrar som inte fattar vart trollungen de nyss klämde fram tog vägen. Syskon som ivrigt väntar på vad den vuxna storasystern nu ska hitta på, när hon får göra vad hon vill!

Drink ombord (lika glupska som vanligt!), middag på bryggreston med alla färgglada lampor.

PS. Varje gång vi äter på ett schysst ställe säger vi: ett sånt här hak borde vi öppna hemma!

Och efter en stund: fast det blir nog inte riktigt samma sak.

Kolla noga att du inte råkar ha några unga, vackra personer precis bakom dig.

Selfiepinne räcker inte. Fota istället dig själv på långt avstånd genom små, mörka, reflekterande föremål.

Fel

Rätt

Rätt

Bra namn på båt: Jag vet inte.

Att plötsligt förstå hur ett beach volleybollnät egentligen ska se ut.

När vi kom fram var det fint och bra! Det var en del folk på stranden men på ett trevligt sätt. Det fanns plats för alla. Vi badade. Åt goda mackor. Såg oss omkring. Undvek solen. Drack Orangina.

Och sen så gick vi hem.