Anders satte segel. Solnedgången kom och gick. Vi tänkte dra vidare nedåt södra Portugal, för ett stopp där, med avstämning av väder, hälsotillstånd med mera. Vi seglade på fint under kvällen/natten, längs kusten, men nådde Portugals sydspets mycket tidigare än beräknat och tvingades fatta ett snabbt beslut: kryssa in mot hamn i beckmörkret klockan 04.00 eller chansa och sätta kurs mot Kanarieöarna. Det blev det senare. Vilket vi ångrade bittert då CB vaknade upp sjösjuk, trots relativt goda förhållanden våg- och vädermässigt.
Efter en tung dag vände det tvärt, CB mådde toppen igen, och i och med det vände hela besättningens humör. Plötsligt var det helt underbart att segla! Som grädde på moset hade vi helt fantastiska dygn, i vår fullkomliga ensamhet, på en oändligt stor atlantisk ocean.
Vilken upplevelse. För mig var det som att jag tidigare nöjt mig med att äta skalet på apelsinen, men nu fick smaka själva frukten. Jag ville inte vara någon annanstans än just där. Med just dem som befann sig i samma båt som jag. Jag kände ingen stress att komma fram till målet. En känsla av att ha allt man behöver och att det gärna fick ta hur lång tid som helst att komma till det där Kanarika.
KATTALOSS 