KATTALOSS

Nu!

Kapten och kaptenskan. Nä. Jag skulle inte våga åka båt med de här två om det nu inte var så att jag råkade vara en av dem. Och därför måste. De ser ju helt färdiga ut!

Om en månad är det tack och lov dags för hela crewet att skärpa till sig och åka hem och vila upp sig.

Bra gastgäster har vi haft. Först så kom de. Vi jättekul i tillsammans i tre dagar, på finfina platser. Sedan for de. Precis som det ska vara.

Vår kompis Karl tog studenten idag. Det är så otroligt bra och fint och roligt. Vi hade väldigt gärna varit med och firat men nu får vi gratulera så här istället. Och vet ni: cancer är något som kan dra åt helvete.

Och en sak till: Karls mamma och pappa och fyra syskon är också bäst.

Tänk om jag hade missat att lägga ut dessa bilder apropå sabastrapatserna. Hu.

Brännsvidiga märken efter bränntrådiga havsvarelser. Men i övrigt var snorklingen på Saba bäst i test! Magnifika vatten. Djupt (som sagt) men extremt bra sikt och mycket fisk (som alltid i naturreservat).

Kom ut från badrummet nu! Det finns ett golv att kliva på! (Durk! Jag vet!)

Ok ok. Bara schyssta bus var det ja. Trååkig regel.

De ser ut att gråta. Det gör de inte. I själva verket skrattar de så de får andnöd. De skrattar så att colan sprutar över hela sittbrunnen. Jag var där. Jag vet.

Jättevackert. Vilt. Ganska läskigt faktiskt. Inga stränder. Brant ö.

Vi hittade trappan. Anders var förpatrull och rekade med kajaken huruvida man kunde angöra med jollen. Jo då. (Fel förpatrull.)

Det grundar upp brant till ”stranden”. Som man kan ju se på öns form. Vi hamnade i tunga svall. Jollen välte nästan. CB som var halvvägs på väg ur fastnade med benet. Inget ”top moment”.

När jag plåstrade om honom upptäckte vi att det var stor risk för stenras där vi just angjort. (Några stenar av tennisbollsstorlek rullade ner senare. Men vi snackar badbollsstorlek på andra lösa stenar.)

Vi haltade bort till tusenstegstrappan och där nedanför hittade vi ett uppsvällt, huvudlöst bergsgetkadaver. Det kändes som ett dåligt omen. En bergsget klarar inte denna trappa men det gör säkert vi! – liksom. Det var en mycket sliten och svinbrant och hisnande hög trappa. Jag är höjdrädd (bland allt annat-rädd). Som tur var hade inte CB brutit benet, och jag har ju bara brutit tån, så vi gick upp för trappan. Vi ville bort från den stinkande bergsgeten, rasrisken och svallet.

Halvvägs fanns ett gammalt tullhus (vita huset på bilden). Ovanför det så fortsatte trappan i regnskogen. Tack och lov. Där finns träd att klamra sig fast vid när jordbävningar och annat kommer.

Uppe i byn som helt logiskt heter The Bottom funderade jag allvarligt på att ta in på hotell med barnen. Men, vi åt mat. Gick en sväng. Och sen så gick vi bara hej svejs ned för trappan. Förbi rasrisket. Och simmade ut med jollen. Som vilken cool äventyrsfamilj som helst.

(Jag hittade inget hotell.)

 

Man förbereder sig för kvällen men blir plötsligt utbjuden på långlunch med vännerna. Tar man ur papiljotterna? Nä. Varför då liksom.