Jättevackert. Vilt. Ganska läskigt faktiskt. Inga stränder. Brant ö.

Vi hittade trappan. Anders var förpatrull och rekade med kajaken huruvida man kunde angöra med jollen. Jo då. (Fel förpatrull.)

Det grundar upp brant till ”stranden”. Som man kan ju se på öns form. Vi hamnade i tunga svall. Jollen välte nästan. CB som var halvvägs på väg ur fastnade med benet. Inget ”top moment”.

När jag plåstrade om honom upptäckte vi att det var stor risk för stenras där vi just angjort. (Några stenar av tennisbollsstorlek rullade ner senare. Men vi snackar badbollsstorlek på andra lösa stenar.)

Vi haltade bort till tusenstegstrappan och där nedanför hittade vi ett uppsvällt, huvudlöst bergsgetkadaver. Det kändes som ett dåligt omen. En bergsget klarar inte denna trappa men det gör säkert vi! – liksom. Det var en mycket sliten och svinbrant och hisnande hög trappa. Jag är höjdrädd (bland allt annat-rädd). Som tur var hade inte CB brutit benet, och jag har ju bara brutit tån, så vi gick upp för trappan. Vi ville bort från den stinkande bergsgeten, rasrisken och svallet.

Halvvägs fanns ett gammalt tullhus (vita huset på bilden). Ovanför det så fortsatte trappan i regnskogen. Tack och lov. Där finns träd att klamra sig fast vid när jordbävningar och annat kommer.

Uppe i byn som helt logiskt heter The Bottom funderade jag allvarligt på att ta in på hotell med barnen. Men, vi åt mat. Gick en sväng. Och sen så gick vi bara hej svejs ned för trappan. Förbi rasrisket. Och simmade ut med jollen. Som vilken cool äventyrsfamilj som helst.

(Jag hittade inget hotell.)