KATTALOSS

Om man blir sugen på att klaga  ”ååh, jag missade tåget och måste vänta på nästa, gu va jobbigt”. Eller ”ååh nu har vi varit i samma marina i sjutton dagar, gu va långtråkigt” då kan man läsa den här boken.

Det ska jag göra nu! (Tack Maja!)

 

Imorse fick vi löfte om att låna Miguels bil i två timmar på eftermiddagen. Yey! Vilken turdag! (I dubbel bemärkelse.) Äntligen kunde vi ta oss någonstans. Vartsomhelst! Och hitta på något kul allihop tillsammans! Se något sevärt av Portugal till exempel.

…

Eller, hörrni! Vad sägs om att åka till IKEA någon halvtimme härifrån?! Och kolla efter knäckebröd eller något? Vi körde lite fel på vägen dit så vi fick BOKSTAVLIGT talat springa genom Kampradlabyrinten. Vi hann rycka åt oss:

en symaskin!

en soppslev!

påsklämmor!

fleecefiltar!

och en haj! (Hajis! ❤️)

innan vi rusade till livsmedelshörnan och tömde den på:

lingondricka!

knäckebröd!

dajm!

bilar!

hjortronsylt!

och överblivna kartonger med pepparkakor.

För faktiskt så är det så att man MÅSTE ha ätbara saker ombord som snabbt och enkelt ger energi, och som man INTE mår illa av. Ja, sedan när vi seglar alltså. (Och lite nu, för humöret.)

Inget ont om torkade torskplattor eller kål eller ljusa, sötade skorpor. Men ändå.

Väl hemma sedan, blev det köttbullefrossa med potatismos (ej pulver!), lingonsylt och hela midevitten.

Samt prinsessbakelser. Såklart.

 

Vad är det HÄR nu då? Dit ska ju vi! Varför kan man inte bara få segla lite i lugn och ro!? Eller RO?! Eller vad fan man vill utan att bli överfallen!

 

Medan ni väntar på att vi ska kasta loss så kan ni titta på en dokumentär om Laura Dekker, ni vet, yngst att ensam segla jorden runt. Hennes båt heter Guppy. Allt hon gör i filmen gör oss lika delar imponerade, avundsjuka och inspirerade. Ni hittar den på UR Play, Laura – yngsta världsomseglaren.

 

Jag borde ha läst på bättre, då när vi valde marina. (Observera att vi varit grymt nöjda med det mesta här!)

Och jag borde kanske inte ha skyllt allt tokväder på växthuseffekten – även om det faktiskt är värre än vanligt!

För det brukar VISST blåsa storm från syd här på vintern, den här marinan är KÄND för att vara gungig i den vinden, och det brukar VISST vara problematiskt att ta sig ut och in när vinden blåst sydligt länge, och svallvågorna då bryter precis i utloppet. (För två år sen dog två seglare just i en sådan olycka här, sägs det.) Och om harbour control-tornet visar signalen grön-röd-grön så är faktiskt utfart förbjuden. Och därför ligger vi kvar. Om någon nu undrar. 3500 euro i böter, om man ändå skulle få för sig att ta sig ut.

Prognosen visar fortsatt regn, fel vind samt höga vågor.

Over and out.

 

Ofta är jag nöjd med bilderna jag lägger upp här. Men eftersom jag dränker dem i dravel så, ja, drunknar de liksom. Se nu till exempel! Jag hade kunnat lägga upp den här helt utan text ju!

Fina små jollar på rad, kunde det max ha stått. (Bild från igår. Idag regnar det tigrar och vargar.)

 

Det bästa och på samma gång det sämsta man kan ägna sig åt en regnig dag. En riktig humörtestare!

I potten omgång två, då tjejerna deltog, låg 5 euro, en liten hotellfrukostsmörask samt en honung och en aprikosmarmelad.

Bianca vann!

Ps. Anders deltog också i omgång två, men hade aldrig någon chans mot barna, eftersom han stundtals var ouppmärksam på vilka nummer jag läste upp. (Jag tror att det kan vara något med min röst som gör honom lite ”ouppmärksam”. Men det gräver vi djupare i en annan gång.)

 

Ja alltså någon vecka innan vi flyttade ombord, den där gången för åtta år sedan. (OBS. Titta inte på filmklippet. Urtråkigt.)

Anders har lärt sig splitsa, det vill säga göra en snygg ögla på ett rep.

 

Eftersom ni som läser den här bloggen aldrig kommer att sätta er fot i Póvoa de Varzim (eftersom ni läser den här bloggen), så kan jag avslöja något som vi annars hade valt att hålla för oss själva. Igår åt vi på vad som med 100% säkerhet är världens bästa fiskrestaurang. Jag är helt allvarlig.

Vi åt fisk, potatis, kål och morötter. Smör, salt och citron enda smaksättare. Det var SINNESSJUKT gott. (Min min visar något väldigt konstigt men skit i det nu. Vi var obekväma med att fotografera här inne helt enkelt.)

Måltiden ackompanjerades av ett fotbollsderby – Porto nånting, mot oss, och vi heter Sporting.

Den här reston har stått här i 35 år och vi hoppas att den aldrig blir populär, bland några andra än kvarterets tanter och farbröder.